God medicinsk praxis -rekommendation på finska Diabetes

Det finns flera God medicinsk praxis-rekommendationer om diabetes och dess associerade sjukdomar, och de har alla sin egen patientversion (se avsnittet Nyttig tilläggsinformation i denna patientversion).

Allmänt

Diabetes, som tidigare också kallades sockersjuka, är en sjukdom där glukosnivån i blodet, det vill säga "blodsockret", är för hög.

Hög blodglukos (hyperglykemi) kan bero på brist på insulin, på försämrad verkan av insulin eller på båda.

Den som i huvudsak ansvarig för behandlingen av diabetes är patienten själv, och det är därför mycket viktigt att patienten får information om sin sjukdom samt handledning och stöd för sin egenvård, livsstilsbehandling och läkemedelsbehandling.

Målet med diabetesbehandling och egenvård är ett så bra och normallångt liv som möjligt, att undvika diabetesrelaterade komplikationer och associerade sjukdomar eftersom de kan påverka både livskvalitet och prognos avsevärt, en smidig vardag utan orimliga restriktioner, frånvaro av symtom och god livskvalitet.

Undertyper av diabetes

Sedan gammalt har diabetes delats in i typ 1-diabetes och typ 2-diabetes. Dessa diabetestyper ligger dock i var sin ända av en skala, och det finns också andra undertyper av sjukdomen.

Typ 2-diabetes

Typ 2 diabetes bryter vanligen ut hos vuxna. De som insjuknar har ofta övervikt, som är den viktigaste riskfaktorn, och förhöjt blodtryck eller förhöjda blodfettvärden, så kallat metabolt syndrom. Ärftliga faktorer, för lite motion och fysisk aktivitet samt långvarig betungande stress är andra riskfaktorer.

Det kan också finnas någon annan sjukdom i bakgrunden, såsom sömnapné, depression, en hjärt- och kärlsjukdom eller läkemedel som används för att behandla vissa sjukdomar. Vid typ- 2 diabetes finns störningen antingen i produktionen av insulin, i insulinets verkan i vävnaderna (så kallad insulinresistens) eller i båda.

Vid typ 2-diabetes kan det också med tiden utvecklas en betydande insulinbrist. Då behövs insulin i behandlingen.

Den viktigaste delen av behandlingen av typ 2-diabetes är livsstilsförändringar – framför allt kost, viktkontroll, rökfrihet och motion. Utöver det används vanligen också läkemedelsbehandling.

Cirka 75 procent av diabetespatienterna i Finland har denna typ av diabetes.

Typ 1-diabetes

Förekomsten av typ 1-diabetes är störst i hela världen i Finland. Patienterna insjuknar i allmänhet redan som barn eller unga.

Än så länge kan man inte förebygga typ 1-diabetes.

Vid typ 1-diabetes förstörs de så kallade betacellerna i bukspottskörteln med varierande hastighet helt så att de inte mera producerar insulin. Typ 1-diabetes behandlas därför alltid med insulin.

Cirka 10–15 procent av finländarna med diabetes har typ 1-diabetes.

Om typ 1-diabetes finns mer information i patientversionen Diabetes (insulinberoende) (se avsnittet Nyttig tilläggsinformation).

Andra diabetestyper

Graviditetsdiabetes är avvikande sockermetabolism som konstateras för första gången under graviditet och som i allmänhet försvinner efter graviditeten. Graviditetsdiabetes ökar risken att senare insjukna i typ 2-diabetes. Det finns en skild patientversion om graviditetsdiabetes (se avsnittet Nyttig tilläggsinformation).

Andra diabetestyper är LADA (Latent Autoimmune Diabetes in Adults), sekundär diabetes, MODY (Maturity-Onset Diabetes of the Young), mitokondriell diabetes och neonataldiabetes. Dessa är sällsynta.

Minska risken att utveckla typ 2-diabetes

Risken att utveckla typ 2-diabetes kan minskas genom matvanor som bygger på de allmänna näringsrekommendationerna.

Viktkontroll och vid behov att gå ner i vikt (5–10 procents permanent viktminskning) minskar avsevärt risken att utveckla typ 2-diabetes om blodsockerkoncentrationen redan är förhöjd.

Dessutom kan daglig motion i minst en halvtimme (till exempel promenader, cykling, simning, dans, nyttomotion) förhindra uppkomsten av typ 2-diabetes.

Ärftligheten kan man dock inte påverka själv: risken att utveckla typ 2-diabetes är dubbelt så om en av föräldrarna har typ 2-diabetes och fem gånger så stor om båda föräldrarna har sjukdomen.

Hur diagnostiseras diabetes?

Diabetes diagnostiseras med ett blodprov; antingen med fasteglukos, två timmars glukosbelastning eller HbA1c-test.

Hos en symtomfri person krävs ett onormalt resultat för både fasteglukos (7 mmol/l eller högre) och två timmars glukosbelastning (11 mmol/l eller högre). Om resultatet är onormalt bara i det ena testet, måste testet kontrolleras en annan dag.

Om en symtomfri persons fasteglukos är 7–11 mmol/l bör det kontrolleras inom 2–4 veckor, och är det då mer än 11 mmol/l måste behandlingen inledas omedelbart.

Om patienten har klassiska symtom på diabetes (törst, stora urinmängder, oförklarlig viktnedgång) kan diabetes diagnostiseras redan när ett resultat överstiger 11 mmol/l.

Glukosbelastningen behöver inte göras om kriterierna redan uppfylls av fastevärdena eller HbA1c-nivån.

För HbA1c-nivåns del räcker det att värdet en gång är minst 48 mmol/mol.

Prediabetes innebär att fastevärdet ligger i intervallet 6,1–6,9 mmol/l (= förhöjt fasteglukosvärde) eller två timmars belastningsvärdet är i intervallet 7,8–11 mmol/l (= nedsatt glukostolerans).

Behöver man fasta för blodproven?

Före fasteglukos- och glukosbelastningstestet ska man inte äta på 12 timmar.

Vid glukosbelastningen tas först ett blodprov för att bestämma fasteglukosvärdet. Sedan dricker patienten en glukoshaltig vätska och blodsockervärdet mäts på nytt, vanligen efter en och två timmar.

HbA1c (det så kallade långtidssockret) mäts med ett blodprov som inte behöver tas på fastande mage.

Livsstilsintervention är alltid grunden för behandling av typ 2-diabetes

Kosten

Beträffande kosten för en person med typ 2-diabetes ägnas uppmärksamhet åt kvaliteten och mängden av både kolhydrater och fett samt energimängden. Måltidsrytmen ska vara regelbunden.

Det viktiga är att kosten stöder viktkontroll och vid behov viktminskning. Mycket kolhydratsnål (ketogen) diet rekommenderas inte, eftersom den inte har visat sig vara till nytta vid behandling av personer med typ 2-diabetes.

För personer med typ 2-diabetes rekommenderas samma kost som för resten av befolkningen: mycket grönsaker, frukt och bär (inklusive baljväxter), fullkorn och fisk, men så lite som möjligt socker, drycker sötade med och vita spannmålsprodukter, sparsamt med köttprodukter, feta mejeriprodukter och mättat, hårt fett (högst 1/3 av fettintaget), lite salt och inte mer än en måttlig mängd alkohol. Vatten rekommenderas som dryck.

Andelen protein bör vara 10–20 procent för personer under 65 och 15–20 procent för personer över 65 år, med undantag för njurpatienter. Mer information om njurpatienters näring finns i Hälsohusets Diabeteshus .

Medelhavskost, nordisk kost och östersjökost verkar alla vara förknippade med lägre risk för diabetes. Bra tilläggstips finns i både finländska och nordiska näringsrekommendationer.

Att dricka kaffe verkar också vara förknippat med en lägre risk för typ 2-diabetes upp till 6 koppar om dagen, men en större mängd ger ingen ytterligare fördel.

Tallriksmodellen är till bra hjälp för att sammanställa en mångsidig måltid.

Viktkontroll

Energiintaget bör stå i förhållande till konsumtionen, så att normal vikt bibehålls eller uppnås.

Hos överviktiga personer med typ 2-diabetes förbättrar viktminskning glukoskontrollen och minskar behovet av diabetesläkemedel.

Det är också möjligt att få typ 2-diabetes att gå i remission (det vill säga att patienten är symtomfri och blodglukosen är på normal nivå utan läkemedelsbehandling), men detta kräver vanligtvis ett intensivt viktkontrollprogram, ordentlig viktminskning (15 procent), läkemedelsbehandling av fetma eller kirurgisk behandling av fetma.

Det finns en skild patientversion om fetmabehandling, Fetma hos vuxna (se avsnittet Nyttig tilläggsinformation).

Motion

Regelbunden motion rekommenderas särskilt för personer med typ 2-diabetes, eftersom motion förbättrar blodglukosvärdena, underlättar viktkontrollen, inverkar på blodfettvärdena, sänker blodtrycket och ökar vitaliteten och välmåendet.

Samma allmänna motionsrekommendationer är lämpliga för personer med typ 2-diabetes som för andra.

Syftet är att öka den dagliga aktiviteten och minska stillasittande; till exempel är det bra att alltid avbryta sittandet varje halvtimme.

Uthållighetsträning (såsom promenader, cykling, simning, dans) bör utövas 2,5 timmar i veckan, fördelat på flera dagar, och muskelkonditionsträning 2–3 dagar i veckan.

För mer information om motion, se UKK-institutets motionsrekommendationer .

Rökning och alkohol

Att sluta röka är en väsentlig del av diabetesbehandlingen. Det är också bra att tänka på alkoholkonsumtionen, som bör vara måttlig eftersom alkohol innehåller mycket energi och ökar risken för lågt blodsocker. Dessutom höjer rikligt alkoholintag blodtrycket.

Dessa ämnen har sina egna patientversioner (se avsnittet Nyttig tilläggsinformation).

Blodtryck och blodfettvärden

Målet för blodtrycket är lägre än 140/80 mmHg för mätningar på mottagningen och lägre än 135/80 mmHg för hemmätningar.

För LDL-kolesterol är målet för personer med typ 2-diabetes ett värde under 2,6 mmol/l. Målet är strängare om patienten har ett hög eller särskilt hög risk för artärsjukdom, LDL-målen är då under 1,8 respektive 1,4 mmol/l).

Både högt blodtryck och onormala blodfettvärden (dyslipidemier) har sina egna patientversioner (se avsnittet Nyttig tilläggsinformation).

Egenkontroll av blodsocker

Om HbA1c är i linje med målet och typ 2-diabetespatienten inte använder läkemedel (såsom insulin, sulfonylureider eller glinider) som ökar risken för hypoglykemi (för låg blodglukos), har daglig egenkontroll inte visat sig ge någon ytterligare fördel. Däremot är egenkontroll morgon, kväll och före måltider väsentlig för personer som använder insulin.

Egenkontroll kan utföras genom att mäta blodglukos från fingertoppen eller med en sensor som mäter glukosen i underhudsvävnaden. Sensormätning används för närvarande främst av patienter med multiinjektions- eller insulinpumpsbehandling.

Det individuella behovet av mätningar, och hur många testremsor som minst behövs, bedöms tillsammans med diabetesskötaren och läkaren. Detta antecknas också i behandlingsplanen.

Testremsor för mätaren, nålar för insulinpennan och vid behov också andra vårdartiklar för diabetes enligt behandlingsplanen delas ut på från utdelningspunkten av egenvårdsartiklar.

Läkemedelsbehandling av typ 2-diabetes

Om läkemedelsbehandling sätts in skriver läkaren ett B-utlåtande för specialersatta läkemedel, utom vid graviditetsdiabetes.

För varje patient fastställs egna individuella behandlingsmål. De allmänna målen för behandlingen presenteras på finska i en tabell i rekommendationen Allmänna mål för behandlingen av personer med diabetes med avseende på glukosbalans, lipider (blodfettvärden) och blodtryck.

Blodglukos

Vid typ 2-diabetes är förstahandsläkemedlet metformin och behandlingen inleds med detta läkemedel, vid sidan av livsstilsförändringar och viktkontroll. I början ges en liten dos, som sedan ökas med en till två veckors intervall för att undvika biverkningar (oftast magsymtom, illamående). När metforminbehandlingen har pågått i flera år är det bra att kontrollera halten av B12-vitamin.

Vid typ 2-diabetes är SGLT2-hämmare och GLP-1-receptorantagonister viktiga läkemedel som används i vissa fall oavsett glukoskontroll och metforminbehandling på grund av deras gynnsamma prognostiska effekter, exempelvis hos patienter med artärsjukdom, hjärtsvikt eller kronisk njursjukdom. Liksom metformin ökar dessa läkemedel inte risken för hypoglykemi.

Andra preparat är gliptiner samt de i dag mer sällan använda grupperna glitazoner, glinider och sulfonureider.

En del av diabetesläkemedlen är i tablettform, andra injiceras.

En del patienter med typ 2-diabetes behöver också insulinbehandling. De kan ta insulin på flera olika sätt: som basinsulin, måltidsinsulin, flerdosinsulin, mixinsulin eller med insulinpump.

Det finns mer ingående information på finska om läkemedelsbehandlingen i den egentliga God medicinsk praxis-rekommendationen Typ 2-diabetes Tyypin 2 diabetes och dess tilläggsinformationsmaterial .

Associerade sjukdomar

De flesta av de olika typerna av diabetes och associerade sjukdomar har sina egna patientversioner (till exempel diabetesrelaterade fotproblem, diabetisk retinopati, diabetisk njursjukdom, insulinbristdiabetes och graviditetsdiabetes). Se avsnitt Nyttig tilläggsinformation.

Diabetes och specialgrupper

Körduglighet

Ur körhälsosynpunkt är det väsentligt att föraren följer upp sina glukosvärden regelbundet och är medveten om vikten av detta, känner igen sina egna hypoglykemiförnimmelser och kan agera säkert i trafiken.

Kontrollintervallet för körhälsan hos diabetespatienter är 1–5 år för personbilsförare och 1–3 för chaufförer i tung trafik och yrkeschaufförer. Läkaren för in hälsouppgifterna i patientdokumenten och något skilt utlåtande för myndigheterna behövs inte rutinmässigt.

Om läkaren konstaterar att körhälsokraven inte är uppfyllda, beordrar hen körförbud, informerar patienten om det och antecknar det i patientjournalen. Om oförmågan att köra varar i mer än sex månader, meddelas också polisen.

Mer information om bedömning av körhälsa finns på Traficom .

Yrkesval

Yrkesvägledning rekommenderas för personer med insulinbehandlad diabetes. Se Diabetesförbundets artikeln (på finska).

Diabetes är också för närvarande ett hinder för militärtjänstgöring, med undantag för MODY2-diabetes. Se Diabetesförbundets artikeln (på finska).

De som är gravida eller planerar graviditet

Graviditeten för en kvinna med diabetes bör planeras i förväg.

Alla gravida kvinnor med diabetes, oavsett typ, följs upp inom specialistvården på mödra- och diabetespolikliniken, eftersom deras graviditet är förknippad med en ökad risk för graviditetskomplikationer och för att associerade sjukdomar förvärras.

Det finns en skild patientversion om graviditetsdiabetes (se avsnittet Nyttig tilläggsinformation).

Äldre personer

För personer under 75 år är behandlingsmålen desamma som för yngre.

För 75 år fyllda patienter som är tämligen friska kan tillämpas samma mål och principer för behandling av typ 2-diabetes som för yngre personer. Målsättningen för behandlingen sätts utgående från patientens helhetssituation och behov.

Vid behandling av äldre personer måste särskild uppmärksamhet fästas vid att undvika för lågt blodtryck och blodglukos, att bibehålla funktions- och rörelseförmågan och muskelkonditionen, att säkerställa mångsidig kost, att bibehålla vikten (överdriven viktnedgång bör undvikas), att förebygga fotproblem samt att njur- och hjärtfunktionen bibehålls.

Individuell uppföljning

Uppföljningsbesöken ordnas individuellt med hänsyn till bland annat hur länge patienten har haft diabetes och hur den behandlas samt patientens ålder och andra sjukdomar. I samband med uppföljningen bedöms också patientens behov av stöd och vägledning.

Med 1–3 års intervall görs en grundligare genomgång.

Innehållet i uppföljningsbesöken beskrivs närmare på finska i en tabell i rekommendationen Innehåll i uppföljningsbesök för vuxna med diabetes , på finska.

Vårdtrötthet, orkande och psykosociala utmaningar

Vårdtrötthet, som innebär att bli uttröttad av att hela tiden behandla sjukdomen, förekommer ofta vid långvariga sjukdomar som påverkar vardagen och är psykiskt belastande.

Att vara överbelastad är vanligt, så det är bra att diskutera vårdtrötthet och orkande med en yrkesperson, till exempel en diabetesskötare. På så sätt är det möjligt att vid behov få psykosocialt stöd och vägledning som syftar till att stödja patienten med att klara av sjukdomens olika stadier.

Diabetes i ljuset av siffror

Typ 2-diabetes blir allt vanligare över hela världen, och allt yngre människor insjuknar.

Enligt THL:s diabetesregister 2022 finns det nästan 400 000 personer med diagnosen typ 2-diabetes i Finland.

Baserat på screeningstudier är det dock känt att en betydande del av personer med diabetes inte är medvetna om att de har diabetes, så man räknar med att det finns mer än en halv miljon personer med diabetes i vårt land.

Enligt undersökningen Terve Suomi hade 14 procent av männen och 11 procent av kvinnorna diabetes 2023.

Var femte man och nästan var tredje kvinna löper minst måttlig risk att utveckla typ 2-diabetes. Måttlig risk innebär att en person av fem insjuknar de närmaste 10 åren.

Nyttig tilläggsinformation

Patientversioner av God medicinsk praxis (* = under uppdatering):

  • Alkoholproblem (2018*)
  • Fotproblem hos diabetespatienter (2021)
  • Diabetisk retinopati (2024)
  • Diabetisk njursjukdom (2024)
  • Dyslipidemier (onormala fettnivåer i blodet) (2022*)
  • Diabetes (insulinberoende) (2022)
  • Högt blodtryck (2020*)
  • Fetma hos vuxna (2020*)
  • Graviditetsdiabetes (2024)
  • Tobaks- och nikotinberoende – förebyggande och behandling (2024)

Diabetesförbundet (www.diabetes.fi) är ett samfund för diabetespatienter, anhöriga och diabetesproffs. På Diabetesförbundets webbplats Terveydeksi kan du hitta information om kost, diabetesprevention och livsstil.

Det finns flera artiklar i anslutning till diabetes i Terveyskirjasto /på finska), samt i Hälsobyns Diabeteshus .

De i patientversionen nämnda organisationerna ger mera information i ämnet. Finska Läkarföreningen Duodecims redaktion för God medicinsk praxis svarar inte för kvaliteten eller tillförlitligheten på uppgifter som andra organisationer har gett.

Begrepp i anslutning till diabetes

Glukos, blodglukos: i vardagligt tal blodsocker

HbA1c: så kallat långtidssocker. Mäter hur mycket socker som bundits vid de röda blodkropparnas hemoglobin. Ett blodprov som visar den genomsnittliga blodsockernivån under cirka de två senaste månaderna. Blodprovet behöver inte tas på fastande mage.

Hyperglykemi: för högt blodsockervärde. Det kan bero på brist på insulin, på försämrad verkan av insulin eller på båda. Symtom kan vara törst, tätare urinträngningar än vanligt, trötthet särskilt efter måltid, sömnighet eller dimmig syn.

Hypoglykemi: för lågt glukosvärde. Orsaken är för stor effekt av insulin eller en annan diabetesmedicin. Hypoglykemi kan vara lindrig, betydande eller allvarlig. Vid allvarlig hypoglykemi behövs hjälp av en annan person. Symtom på hypoglykemi är bland annat svettning, darrningar, aggressivitet och medvetslöshet. Allvarlig hypoglykemi kallas också insulinchock.

Ketoacidos: syraförgiftning. Ett tillstånd där det samlas rikligt med ketokroppar i kroppen (ketos) som leder till surhet (acidos) i blodet och vävnaderna. Symtom är ökad urinutsöndring, illamående, uppkastningar, buksmärta och doft av aceton i andedräkten. Vid ketoacidos är det också vanligt med allvarlig uttorkning (dehydrering). Orsaker till ketoacidos kan vara brist på insulin, försummad insulinbehandling, infektion, annan akut sjukdom eller kortisonbehandling. Patienten behöver sjukhusvård.

Remission: sjukdomssymtomen lindras eller försvinner. Det är möjligt att försätta typ 2-diabetes i remission med betydande viktminskning (15 remission). Patienten har då inga symtom på diabetes och behöver inte medicinering.

Referensgruppen Ta med patienterna

En referensgrupp bestående av patientrepresentanter (Ta med patienterna ) har verkat tillsammans med arbetsgruppen för God medicinsk praxis. Referensgruppen har kommenterat rekommendationen medan den har utarbetats och har gett ett uttalande om rekommendationen. Vi tackar en medlem i referensgruppen för kommentarer också till denna patientversion under medan den utarbetades.

Författare

Texten i patientversionen har uppdaterats utgående från Läkarföreningen Duodecims rekommendation God medicinsk praxis Tyypin 2 diabetes av redaktör Kirsi Tarnanen som stöder patienternas delaktighet.

Texten har granskats av ordföranden för arbetsgruppen som har tagit fram rekommendationen, specialistläkaren i inre medicin och endokrinologi Leo Niskanen från inremedicinska kliniken vid Päijänne-Tavastlands centralsjukhus och specialistläkaren i pediatrik och pediatrisk endokrinologi, pensionerade huvudredaktören för God medicinsk praxis Jorma Komulainen.

Översättningen till svenska är bekostad och granskad av Finska Läkaresällskapet.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis- och Avstå klokt-rekommendationerna är sammandrag gjorda av experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. Rekommendationerna fungerar som stöd när läkare eller andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska fatta behandlingsbeslut. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik, behandling och rehabilitering som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.