God medicinsk praxis -rekommendation på finska Sydämen vajaatoiminta
- Utskrivbar PDF på svenska
- Patientinformation på finska Sydämen vajaatoiminta
Allmänt
Under livets gång sker förändringar i hjärtmuskeln, artärerna som försörjer hjärtmuskeln (kransartärerna) och hjärtklaffarna. Förändringarna påverkar hjärtats egenskaper och effektiviteten i att pumpa blod för att möta kroppens behov.
Långvarig kranskärlssjukdom eller hjärtinfarkt orsakar hjärtmuskelskador och ärrbildning (fibros), vilket försvagar hjärtats funktion. Fibros avser den bindväv som bildas i ett organ när dess egna celler dör.
Också högt blodtryck och vissa toxiska (skadliga) ämnen, såsom alkohol eller cytostatika, eller ärftliga funktionsstörningar i hjärtmuskelcellerna, kan orsaka liknande förändringar.
Hjärtmuskelskadan och fibrosen kan göra att hjärtmuskelns sammandragningsförmåga försvagas, hjärtmuskeln stelnar och funktionen störs, vilket leder till att hjärtsvikt utvecklas.
Om den lämnas obehandlad fortskrider hjärtsvikten och symtomen förvärras och orsakar en klar minskning av funktionsförmågan.
Obehandlad hjärtsvikt är också förknippad med hög dödlighet.
Hjärtsvikt kan klassificeras på många olika sätt
Enligt hjärtats vänstra kammars förmåga att sammandra sig (ejektionsfraktion) delas hjärtsvikt in i två typer:
- systolisk hjärtsvikt, där ejektionsfraktionen i hjärtats vänstra kammare är åtminstone måttligt reducerad (Heart Failure with reduced Ejection Fraction, HFrEF)
- diastolisk hjärtsvikt, där hjärtats ejektionsfraktion är normal eller högst lindrigt nedsatt (Heart Failure with preserved Ejection Fraction, HFpEF).
- Se också bilden Strukturella skillnader mellan systolisk (HFrEF) och diastolisk (HFpEF) hjärtsvikt Systolisen (HFrEF) ja diastolisen (HFpEF) sydämen vajaatoiminnan rakenteelliset erot.
Diastolisk hjärtsvikt är den vanligaste formen av hjärtsvikt. Mycket ofta – nästan 90 procent av fallen – är den bakomliggande orsaken kranskärlssjukdom, högt blodtryck eller hjärtklaffsjukdom. Diastolisk hjärtsvikt är ofta förknippad med andra sjukdomar, såsom fetma, typ 2-diabetes, förmaksflimmer och förhöjda fettvärden i blodet, främst kolesterol.
Hjärtsviktens svårighetsgrad beskrivs av klassificeringen NYHA I–IV (I = prestationsförmågan är inte signifikant begränsad, IV = all fysisk aktivitet ger symtom). Klassificeringen baseras på läkarens bedömning av patientens symtom.
Stadier av hjärtsvikt
Utvecklingen av hjärtsvikt delas in i fyra stadier:
- Risk att insjukna: ännu inga symtom eller strukturella eller funktionella hjärtförändringar. Målet är att behandla riskfaktorerna.
- Förstadium: ännu inga symtom, men redan påvisbara strukturella eller funktionella förändringar. Målet är att utöver ovanstående behandla hjärtsjukdomen och att förebygga utvecklingen av hjärtsvikt.
- Symtomgivande hjärtsvikt: symtom och fynd som beror på störd hjärtfunktion.
- Allvarlig hjärtsvikt: svåra symtom, frekventa sjukhusinläggningar och påfrestning på andra organ (njurar, lungor, lever, perifer cirkulation).
Målet vid symtomgivande hjärtsvikt (stadierna 3 och 4) är att lindra symtomen samt att minska behovet av sjukhusvård och minska dödligheten med effektiv läkemedelsbehandling (se längre fram).
Se också bilderna De olika stadierna av hjärtsvikt Sydämen vajaatoiminnan eri vaiheet ja kongestion vaikeutuminen och Det naturliga förloppet av hjärtsvikt Sydämen vajaatoiminnan luonnollinen kulku.
Symtom
Typiska symtom vid hjärtsvikt är andnöd, onormal kraftlöshet vid ansträngning eller till och med i vila samt svullnad i båda benen. Symtomen kan börja långsamt och utvecklas småningom och vara latenta under lång tid, eller så kan de utvecklas till mycket allvarliga på kort tid.
Det är också typiskt för hjärtsvikt att symtomen varierar. I början förekommer andnöd bara vid ansträngning. När hjärtsvikten blir svårare kan det bli tungt att andas också i vila. Symtomen tilltar ofta i liggande ställning när blodansamlingen i lungorna ökar.
Svullnad förekommer vanligen först i vristerna och underbenen. Vikten kan öka på kort tid med flera kilo på grund av att vätska samlas i kroppen.
Hjärtsvikt kännetecknas av upprepade försämringsskov som vanligtvis kräver sjukhusvård. Mellan dem kan funktionsförmågan återhämta sig bra.
Slutstadiet av sjukdomen kännetecknas av ökat antal sjukhusinläggningar.
Diagnostik och undersökningar
Eftersom de typiska symtomen på hjärtsvikt – trötthet, andnöd och svullnad – också är vanliga vid många andra sjukdomar och tillstånd, kan förekomsten av hjärtsvikt inte diagnostiseras enbart utgående från symtomen.
Utöver symtomen krävs fynd vid läkarundersökning och evidens för att hjärtats struktur och funktion är onormala.
Utredningarna görs vanligtvis inom specialistvården. Utöver förhandsuppgifter och en läkarundersökning omfattar de bland annat EKG-undersökning, röntgen av lungorna, ultraljudsundersökning av hjärtat och vissa laboratorieundersökningar.
Dessutom kan andra undersökningar behövas, men det bedömer den behandlande läkaren, vanligtvis en kardiolog (hjärtläkare).
När hjärtsvikt har konstaterats är det viktigt att klarlägga den bakomliggande orsaken, så att behandlingen kan planeras ändamålsenligt.
Egenvård
Egenvård innebär att man sköter om sin hälsa och sitt välmående. Dit hör rökfrihet, regelbunden motion och konditionsträning, viktkontroll, hälsosam kost, högst måttlig konsumtion av alkohol och salt, kontroll av riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar och god behandling av blodtryck, kranskärlssjukdom, förmaksflimmer och diabetes.
Om möjligt är det bra att också patientens närmaste eller andra anhöriga deltar i egenvården.
Både uthållighetsträning och muskelträning rekommenderas för patienter med hjärtsvikt, eftersom det har påvisats att motion inverkar positivt på patientens livskvalitet, fysiska prestationsförmåga och symtom. Motion förbättrar också prognosen. Träningen inleds lätt och belastningen ökas gradvis. Se bilden Gynnsamma effekter av motion vid hjärtsvikt Liikunnan hyödylliset vaikutukset sydämen vajaatoiminnassa.
Individuell motionshandledning, till exempel av en fysioterapeut, är viktig eftersom patienterna ofta är äldre och kan ha andra sjukdomar som påverkar rörelseförmågan.
Man kan gå i bastu så länge man håller sig till milda bad, och man kan också ha sex enligt symtom och hur man mår.
Det är viktigt att patienten kan känna igen symtomen på försvårad hjärtsvikt i tid. Behandlingen kan då intensifieras och patienten kan återhämta sig snabbare från ett försämringsskov. Man kan på så sätt undvika intagning på sjukhus.
I samband med rekommendationen finns på finska en Självskattningstabell som stöd för egenvård Potilaan oireiden itsearviointitaulukko omahoidon tueksi.
Läkemedelsbehandling
Hjärtsvikt behandlas i första hand med läkemedel. I huvudsak används samma läkemedel vid behandling av systolisk och diastolisk hjärtsvikt. Hjärtsviktsmedicineringen är vanligtvis permanent.
Till basläkemedlen hör ACE-hämmare eller angiotensinreceptorblockerare, SGLT2-hämmare, betablockerare och mineralokortikoidreceptorblockerare.
ACE-hämmare sätts in i låg dos för alla patienter med hjärtsvikt. Dosen ökas med cirka 1–2 veckors intervall. Symtom och njurfunktion följs upp i början av medicineringen och efter dosförändringar.
Också SGLT2-hämmare sätts in för alla patienter med hjärtsvikt, eftersom det har visat sig att de förbättrar prognosen. Läkemedlet kan sättas in samtidigt med ACE-hämmaren.
En betablockerare sätts vanligtvis in samtidigt som ACE-hämmaren. Också betablockeraren startas med låg dos, och dosen ökas med 2–4 veckors intervall. Betablockeraren sänker hjärtfrekvensen och minskar andnöden.
Om patienten fortfarande har symtom på hjärtsvikt efter att doseringen av dessa läkemedel har justerats kan andra läkemedel vid behov läggas till behandlingen, exempelvis en mineralokortikoidreceptorblockerare.
En patient som lider av kronisk hjärtsvikt har ofta vätskeansamlingar som kan behandlas med vätskedrivande läkemedel, så kallade diuretika.
Också för äldre patienter är målet en så effektiv läkemedelsbehandling som möjligt. De har dock ofta andra samtidiga sjukdomar och nödvändiga läkemedel för dessa, så vid läkemedelsbehandlingen av hjärtsvikten måste man kompromissa och använda lägre läkemedelsdoser än måldoserna.
Läkemedel att undvika
Antiinflammatoriska läkemedel såsom ibuprofen, ketoprofen och acetylsalicylsyra (aspirin, ASA) rekommenderas inte för personer med hjärtsvikt, eftersom de kan påverka njurfunktionen negativt och försvaga effekten av hjärtsviktsläkemedlen. Också vissa läkemedel för hjärtsjukdomar, det vill säga kalciumkanalblockerare som främst påverkar hjärtat, finns på listan över icke-rekommenderade läkemedel.
Dessa läkemedel behandlas i en tabell i rekommendationen Läkemedelsbehandlingar som inte rekommenderas för patienter med hjärtsvikt .
Invasiva procedurer och behandlingar
Om orsaken till hjärtsvikten är ett svårt klaffel eller svår kranskärlssjukdom, kan behandlingen ibland vara operation eller en annan invasiv procedur.
Hos en del patienter med svår hjärtsvikt som redan har en så effektiv läkemedelsbehandling som möjligt, kan hjärtats pumpeffekt förbättras med en pacemaker.
En liten del patienter med hjärtsvikt i slutstadiet kan erbjudas mekaniskt stöd för blodcirkulationen (en hjälppump för vänster kammare) eller hjärttransplantation.
Bakomliggande och associerade sjukdomar
Bakomliggande eller associerade sjukdomar till hjärtsvikt är bland annat kranskärlssjukdom, förhöjt blodtryck (hos mer än 50 procent av hjärtsviktspatienterna), njursvikt, förmaksflimmer, typ 2-diabetes, järnbrist, anemi, klaffel, lungsjukdomar (kroniskt obstruktiv lungsjukdom, astma, sömnapné), gikt, fetma och depression.
Dessa sjukdomar bör också beaktas som en del av den övergripande behandlingen av en patient med hjärtsvikt.
Körhälsa
Vid bedömning av vägtrafikrisken för en hjärtsviktspatient beaktas den bakomliggande sjukdomens natur, hur svår den är och hur den framskrider, samt associerade sjukdomar.
Rehabilitering
Rehabiliteringen av en patient med hjärtsvikt är i praktiken en kombination av fungerande läkemedelsbehandling och effektiv egenvård.
För en patient i arbetsför ålder är det viktigt att tillsammans med företagshälsovården planera tidig yrkesinriktad rehabilitering. Patienter med lindriga symptom (NYHA I–II) kan vara yrkesverksamma, medan patienter med svåra symtom (NYHA IV) för det mesta är arbetsoförmögna.
Uppföljning
Man bör reagera snabbt om symtomen förvärras.
Patienten bör alltid veta vem och på vilket sätt hen ska kontakta om tillståndet förändras mellan de individuellt uppgjorda uppföljningsbesöken. Detta antecknas i behandlingsplanen.
Den behandlande läkaren ansvarar för behandlingsplanen tillsammans med patienten och de anhöriga eller närstående.
Patientens egen uppföljning planeras i samråd med patienten, och också den antecknas i behandlingsplanen. Patienten kan själv följa upp åtminstone sin vikt (viktuppgång förutsäger ofta svullnad och förvärring av sjukdomen), blodtryck och hjärtfrekvens.
Vid uppföljningen uppmärksammas också behandlingen av associerade sjukdomar och patientens funktions-, arbets- och körförmåga bedöms, likaså rehabiliteringsbehovet om det är påkallat.
Uppföljning och handledning av egenvård kan genomföras på en sjukskötarmottagning, vid hembesök, per telefon eller med olika digitala system.
Prognos
Prognosen vid hjärtsvikt har förbättrats i och med att läkemedelsbehandlingen har utvecklats, men särskilt för äldre personer är det fortfarande utmanande att bedöma prognosen.
Vid kronisk hjärtsvikt är dödligheten 7–10 procent inom ett år och 40–50 procent inom fem år. Eftersom hjärtsvikt utvecklas hos äldre människor i hjärtsjukdomars slutstadium är dödligheten fortfarande mycket stor.
Vård i livets slutskede
I behandlingen av hjärtsvikt i slutstadiet ingår god symtomatisk behandling, aktiv egenvård, undvikande av onödiga undersökningar, behandlingar och sjukhusvård inom specialistvården, plats på en så kallad hemavdelning där patienten kan tas in direkt vid behov om symtomen förvärras, samt möjlighet till en god död.
Om det inte är möjligt att effektivisera behandlingen eller om detta inte förbättrar tillståndet, bör man diskutera om övergång till vård i livets slutskede. Denna fas beskrivs närmare i rekommendationens tabell Indikationer för övergång till palliativ vårdlinje och förslag till arbetsfördelning för parter som deltar i behandlingen .
Mera information om ämnet
Hjärtförbundet är Europas första och världens näst äldsta hjärtorganisation, vars mål är att ingen hjärtsjuk människa ska lämnas ensam med sin sjukdom och att allt färre ska insjukna.
Hjärtförbundet verkar lokalt, regionalt och nationellt och erbjuder information, aktiviteter och kamratstöd till insjuknade och deras nära och kära.
Terveyskirjasto (på finska):
UKK-institutet (på finska):
Hälsobyn/Huset för hjärtsjukdomar
De i patientversionen nämnda organisationerna ger mera information i ämnet. Finska Läkarföreningen Duodecims redaktion för God medicinsk praxis svarar inte för kvaliteten eller tillförlitligheten på uppgifter som andra organisationer har gett.
Författare
Texten i patientversionen har uppdaterats utgående från Läkarföreningen Duodecims rekommendation God medicinsk praxis Sydämen vajaatoiminta av redaktör Kirsi Tarnanen som stödjer patienternas delaktighet.
Vi tackar Hjärtförbundet för att ha kommenterat utkastet till patientversionen.
Texten har granskats av ordföranden för arbetsgruppen för God medicinsk praxis, specialistläkaren i kardiologi, linjechefen, överläkare Jyri Lommi från HUS Hjärt- och lungcentrum; sammanställande författaren, specialistläkaren i kardiologi, överläkare Johan Lassus från HUS Hjärt- och lungcentrum och huvudredaktören för God medicinsk praxis, MD, specialistläkaren i hälso- och sjukvård Raija Sipilä från Finska Läkarföreningen Duodecim.
Översättningen till svenska är bekostad och granskad av Finska Läkaresällskapet.
Ansvarsbegränsning
God medicinsk praxis- och Avstå klokt-rekommendationerna är sammandrag gjorda av experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. Rekommendationerna fungerar som stöd när läkare eller andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska fatta behandlingsbeslut. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik, behandling och rehabilitering som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.
